Personer och händelser som fört min ridning framåt

Ja jag sa ju att jag skulle skriva ett inlägg om detta. Nu kommer det. Antagligen blir det långt som skam och lite osammanhängande då klockan är 01.03 på natten när jag börjar skriva det här.

Anett var den person som lärde mig att rida. Säga vad man vill om Anett men hon har alltid hjälpt mig så himla mycket och alltid ställt upp, vad det än har gällt. Det var hos Anett som jag lärde mig de absolut mest basic sakerna i ridning och hästhantering. Skritt, trav, galopp, ridvägar, rykta en häst, om foder, hästvett etc. Utan Anett hade jag aldrig varit på samma nivå som jag är idag, det kan jag säga. Hon är förtjänsten till varför vi skaffade häst från början överhuvudtaget. Varför vi fick Gaby. Jag vet att hon också hade ett finger med i spelet vad gäller Merlin, men en annan person hade ännu större förtjänst till detta.

Det är ju såklart Camilla. Camilla som är en av mina favoritpersoner. Hon har tagit mig, inte bara ett steg längre, utan fem, sex, sju, åtta steg längre. Det var hon som lärde mig hur man rider en häst på tygel, hela känslan med att ha hästen under sig. Det var för henne jag lärde mig hoppa och allt jag kan om hoppteknik. Hon är så galet pedagogisk och bra att rida för. Man förstår alltid precis vad hon menar och hon har alltid varit den som har peppat en mest för tävlingar och allt möjligt. Det är ju också tack vare henne som jag faktiskt har Merlin i min ägo idag. Bara en sådan sak. Hon är också en nära vän till mig och hon är en sådan person som man har roligt med. Hon har alltid sagt att jag kommer kunna tävla medelsvår med Merlin men jag har väl egentligen inte trott på det på riktigt. Men nu känner jag att det skulle kunna gå, bara en sådan sak säger en hel del!

Så har vi voltigen. Den förändrade också hela mitt tankesätt vad gäller hästar. När jag började på voltigen första gången så vågade jag inte galoppera. Efter den där första voltigekursen var det inga problem alls. Jag glömmer aldrig den gången, några år senare, då vi i vår lilla voltigegrupp var helt galna och knasiga. Vi lekte talibaner på hästryggen och många av oss gjorde då saker vi aldrig vågat eller kunnat innan. Voltigetiden var helt underbar.

En annan stor hjälp för självförtroendet i ridningen stod Gaby för. Min älskade Gaby, min klippa. Den hästen var det bästa som har hänt mig, det kommer aldrig finnas någon häst som Gaby för mig. Jag skulle kunna skriva om henne hur länge som helst, men jag tror att det sammanfattar det hela väldigt bra.

Givetvis räknas Merlin in i den här kategorin. Bara det faktum att vi köpte en unghäst. Vi skulle inte ha någon unghäst, vi skulle ha en läromästare som jag skulle hoppa med. För det var det som gällde då. Jag insåg först några år senare att det nog var dressyren jag skulle satsa på med den här hästen. Och det har jag inte ångrat en sekund. Merlin och jag känner varandra så väl, det är nog svårt för någon som inte är hästmänniska att förstå den kontakten. Han är mitt hjärtas fröjd och glädje för att citera SkallePär.

Sedan har vi såklart Ritha. Jag har bara tränat för henne några gånger men hon har verkligen gjort underverk med mig och min häst. Det är stor skillnad på honom nu och när jag började rida för henne. Hon har finslipat allt det jag har lärt mig av Camilla och även lärt mig massor med nya användbara saker. Jag kunde inte hittat en bättre tränare att träna lite högre dressyr på. Nu ska jag ju till och med gå upp en klass som jag tidigare inte vågat!

Men, den största hjälpen, stödet och påverkan har ändå kommit från mina föräldrar. Utan de som kört mig fram och tillbaka, hjälpt mig i stallet, vid träningar, vid tävlingar så hade jag inte varit där jag är idag. De ställer upp för mig, alltid. Nu blir jag alldeles sentimental här. Men det är inte alla förunnat att ha så satans bra föräldrar, och jag är så lycklig och tacksam över att jag har såna bra och stöttande föräldrar. Mamma som hjälper mig med hästen om jag behöver hjälp, ger mig råd om saker och ting. Bara det att hon delar mitt intresse är underbart och guld värt. Pappa, som har skjutsat mig så mycket, hjälper mig med transporten och med alla möjliga saker runt omkring. Ni är de bästa föräldrarna.

Det var det här jag skrev ihop på en halvtimme, natten till söndagen den 13. Kanske är det bara svammel, men det är roligt att ha sådant nedskrivet. Jag skulle kunna skriva så mycket mer, men det här får räcka för tillfället.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0