Ibland önskar man att man kunde stanna i drömmens värld. Min senaste dröm lämnade inget att önska förutom att den inte varade tillräckligt länge. Jag känner nästan som en tomhetskänsla inombords. 

 

Jag drömmar ofta stort, både på nätter och dagar. Det finns så mycket som jag vill men jag vet inte hur jag ska ta mig dit. Är jag för feg? Det är nog så. Osäkerheten gapar som en mörk avgrund framför mig och jag vågar inte lita på att fötterna kan få fäste. Varför är vi rädda för att falla? Måste vi inte alla falla någon gång för att åter kunna klättra uppåt?